Bäckström säsong 2

– Yellow Birds regissör och manusförfattare Jonathan Sjöberg berättar om skapandet av den andra säsongen av Bäckström, om mannen som ogillar alla, på ett demokratiskt sätt.

Vad är det som gjort Bäckström till en så stor favorit?

Vi ville vrida om den folkkära figuren lite och göra honom lite annorlunda än andra gubbpoliser på så sätt att han kanske inte behöver vara konstant svårmodig och lyssna på jazz. Bäckström gillar inte musik överhuvudtaget. Vi har försökt lägga lite fler lager till honom, behålla hans temperament men göra honom mindre fobisk än i böckerna. Han ogillar alla människor, på ett demokratiskt sätt.

Han är ganska rivig och rolig i sitt sätt att vara en skitstövel, han är expressiv vilket skapar en komisk friktion med sin omgivning och det sätter sin prägel på hela serien att det finns en hel del humor i den. Utan att bli en komediserie så ger det plats för komedi mellan karaktärerna. För så ser livet ut. Det är jobbigt och roligt. Jag kan ofta sakna en skärva humor i svenska crime- och dramaserier, som ofta är nattsvarta. Bäckström har hittat sin egen nisch i crimelådan och att det uppskattats har varit tydligt.

Hur har ni jobbat fram den mer mänskliga Bäckström ur en rad av folkkära arga svåra gubbar från ett författarperspektiv?

Vi planerade säsong 2 samtidigt som vi skrev säsong 1, vi hade en långsiktig plan. Vi läste alla fyra böcker om Bäckström och kände att det bästa är att börja med den sista boken för där har Bäckströms grannpojke Edvin en stor roll, det är han som hittar döskallen och han som kommer med fallet och blir därför en naturlig del av utredningen. Det är ett cold case som inte är så mycket på liv och död så det gav utrymme till att lära känna karaktärerna och framför allt Bäckströms relation till den lilla pojken. Det gör att han kan vara en ganska stor skitstövel, för det finns någonting som är fint och genuint i att han verkligen tycker om lilla Edvin. Bäckström ser sig själv i honom, han var själv en liten pojke som lekte deckare. Så därför valde vi att börja med den.

Det har varit roligt att tänka långsiktigt, man vet ju inte om man får göra fler säsonger. Det har varit givande att tänka på karaktärerna och lyfta fler dimensioner i dem och se vart de kan ta vägen någonstans.

I första säsongen så använder vi även lite ur andra boken, vi har med en rånarliga som får betydelse framåt. Vi visste att vi i säsong 2 kommer ha nytta av att ligan kommer tillbaka och har tidigt kunnat skriva in olika storylines på rätt ställen för att plantera för nästa säsong.

Hur har det varit att jobba på det sättet?

Väldigt roligt. I andra boken så fanns det en kvinna som lurar Bäckström och henne gjorde vi till svensk-ryska, Tina Bonde som spelas av Helen Sjöholm. Vi ville göra henne till ett love intrest som slutar med att hon lurar och sviker honom i säsong 1, men ville kunna spinna vidare på den relationen i säsong 2, där hon då får en nyckelroll i och med att hon har samarbetat med den ryska ligan.

På så sätt har vi planterat och satt karaktärerna i säsong 1 så i säsong 2 är de redan där, så vi har ett fall som är mycket farligare och har högre tempo, ett hot case, där mördarna inte är klara. Det blir mer på liv och död. Då de laddade relationerna redan finns där, behöver vi inte veva i gång dem först.

Det är nog ingen hemlighet att mordoffret i säsong 2 är advokaten Tomas Eriksson. I boken beskrivs han som Bäckströms livsfiende, men det får man aldrig uppleva i böckerna. Vi såg då en möjlighet att ha med honom i säsong 1. Vi gjorde honom till bisittare i Bäckströms tv-program Spaning. Allt med vetskapen om hur vi skulle använda honom i nästa säsong.

I säsong 2 grips Bäckström av girighet och han börjar ljuga för sina kollegor. Lögner är temat för hela säsongen. Bäckström hamnar där själv, han vill ha tag på speldosan som är värd 300 miljoner och tvingas börja ljuga för de andra poliserna och Ankan är den som ska börja misstänka Bäckström och reda ut honom.

Hon misstänker honom redan i säsong 1 och sticker honom i ryggen men där visar det sig att hon har fel och skäms över det, så det är svårt för henne att misstänka honom igen. Det blir en extra utmaning.

När vi började filma säsong 1 så upptäckte vi saker med skådespelare som vi tyckte om och tyckte funkade, bland annat de fyra unga poliserna: Ankan, Olsson, Olzzon och Clara Nord. Vi kände att det skulle vara kul att hänga mer med dem och se deras relationer så det har vi försökt utveckla i säsong 2.

Till skillnad från säsong 1 så har du inte regisserat några avsnitt i säsong 2, hur kommer det sig?

Vi har en långsiktig plan med manusarbetet och utifrån mitt perspektiv, när vi började skriva på säsong 2 så började jag tänka på säsong 3 samtidigt. När säsong 2 var färdigskriven skulle jag sätta i gång med säsong 3 på en gång, därför kändes det bättre att ta in två andra regissörer som tar vid och ger sin energi och kunskap i gestaltningen av säsongen.

Det har varit ett experiment att ha satt i gång en serie och karaktärer och vara med i castingen och klippningen, men i övrigt mer agera som ett stöd till andra regissörer som ger av sina talanger och idéer. Det är väldigt vanligt i USA, men inte i Sverige. Lite trial and error, det finns inte riktigt samma resurser här, vi har ingen tradition att författaren är med i hela processen.

Jag blev väldigt glad både över samarbetet med Andreas Öhman som är en gammal vän som jag gjort många saker tillsammans med och som jag litar på och över Manuel Concha som hade hjärtat på rätt ställe och förstod karaktärerna på ett väldigt fint sätt. Båda kunde bidra med det som dem är duktiga på, vad gäller energi och bildberättande. Det har varit jättekul!

Det har också varit roligt att alla nyckelpersoner som var med i säsong 1 ville vara med i säsong 2. Det har bland annat varit samma scenograf, mask, kostym och ljussättare. Det fanns en trygghet i vad formen var som regissörerna har kunnat använda, samtidigt som de fått sätta sin egen prägel och ha egna idéer, vilket för mig har utvecklat serien. På det hela taget är säsong 2 bättre än första säsongen, den har lyft sig på alla plan.

Hur har samarbetet mellan dig och regi fungerat?

Det gällde att hitta två regissörer som tyckte det var kul att komma till en produktion där vissa saker är serverade, det finns karaktärer, manus och en grundstil som är satt. De måste tycka det är kul att jobba på det sättet och inte börja från början med allting, utan ha fått ett smörgåsbord och kan ta det vidare och utveckla det med sina egna idéer.

Ett exempel i säsong 1 är hur vi gjorde Bäckströms visioner. Formen för serien är att vi berättar verkligheten med handkamera och det är ganska enkelt berättat, vi jobbar snabbt för att ge mycket tid till skådespeleriet. Snarare än att det ska vara vackra bilder och visuellt häftigt så ska det svänga om skådespeleriet annars så funkar det inte.

Men Bäckströms visioner och vissa sekvenser är förhöjda, där jobbar vi mer visuellt. Och där märkte vi i säsong 1 att vi kanske var fega och upptäckte att vi kan vara fräckare med hur vi använder visionerna och att publiken fattar ganska snabbt. Vi har kunnat leka mer med dem och regissörerna har bidragit med sitt filmberättande i utvecklingen av dem.

Nya sidor och utveckling av karaktärer?

Ankan har i säsong 2 en kärleksrelation och Andreas gick i gång på det, det är en sida av Ankan vi inte fått se, hur klär hon sig på en dejt? Hur beter hon sig då? Det har han kunnat ta vidare och utforska tillsammans med skådespelarna som kommer med sina idéer. För samtidigt som manuset är vad det är så har det funnits stort utrymme att gestalta de här sidorna av karaktärerna.

Produktionen är ett grupparbete

Det är jag och min medförfattare Dennis Magnusson som har skrivit säsongerna och skriver även säsong 3 nu, vi jobbar oerhört bra ihop, men det är ett grupparbete hela produktionen så alla har givit sina färger i det hela.

Från mitt håll gäller det att vara lyhörd, de jag jobbar med är ju bättre än vad jag är på sina olika delar och där har Andreas och Manuel och även deras fotografer Annika Aschberg och David Hellman kommit in med nya idéer och tankar som gör att det blir levande och inte går i stå, inte upprepar sig. De har sett säsong 1 och tycker den är bra men vill också komma med någonting nytt. Det behövs nya tankar och nya människor för att hålla serien levande.

Fotograferna hade ganska olika stil, de har tagit det vidare åt sina egna håll och satt sin prägel utan att det blir en annan serie och det har varit kul att se, det har även inspirerat mig på olika sätt. I USA har författarna i sitt avtal att om det ska ändras i manus, bara ett ord så måste de få godkänna det först. Därför vill de ha en författare på inspelningsplats så de snabbt kan få ett beslut. Vi hade inte riktigt den möjligheten. Men tillsammans med skådespelarna arbetade vi i säsong 1 upp ett sätt och en nivå inom vilken skådespelarna själva kan få ändra och lägga orden i sin mun på ett sätt som passar dem.

Men tillsammans med skådespelarna arbetade vi i säsong 1 upp ett sätt och en nivå inom vilken skådespelarna själva kan få ändra och lägga orden i sin mun på ett sätt som passar dem. Det fanns en liten frihet och spelrum att kunna jobba och utveckla dialogen även på plats utan att jag måste godkänna det, så därför har jag kunnat hålla mig borta från inspelningen den här säsongen. Har det varit någon större sak så har de kunnat ringa. Jag hade alltid telefonjour, även om de hade nattinspelning, för att diskutera situationer som uppstår. Jag hoppas att det var en trygghet för regissörerna, även om oftast kunde lösa det utan mig.

Jag kollade dagstagningar och hade en löpande dialog om materialet och var sen med i klippningen där man gör de slutliga valen och på något sätt, tillsammans med klippare och regissör, skriver manuset för sista gången. Det har varit ett lustfyllt sätt att jobba på.

Var det någon gång du fick hoppa in?

Det var ett tillfälle där ett par skådespelare diskuterade utvecklingen av deras karaktärers relation i säsong 2, en båge som har sin början i säsong 1. De nya regissörerna som inte var med då ville gärna ta del av den fördjupningen för att kunna fortsätta bågen framåt. Vi tog ett manusmöte där vi snackade igenom alla scenerna igen, då kunde jag hjälpa till och ge en bakgrund. Men det var sällan sådant behövdes. Skådespelarna själva har också tagit ett jättestort ansvar för serien och sina karaktärer, vilket har varit kul att se.

Hur har arbetsprocessen känts?

Jag är trygg i berättelsen och teamet, men i själva arbetsprocessen hade jag ingen trygghet alls, det är första gången jag testade att överlåta mycket av kontrollen. Det var nervöst även om jag litade mycket på regissörerna. Och kanske nyttigt för mig personligen.

Nyckeln är ett kreativt team som är med på premisserna och inser sin roll och att serien är större än alla oss andra, att man jobbar prestigelöst och inte tar sig själv på så stort allvar, men tar jobbet på allvar. Det tycker jag alla har visat.

Det var också nödvändigt att överlåta regin, för att kunna sätta mig och skriva säsong 3. Det var roligt att kunna titta på dailes från inspelningen med karaktärer som jag nu satt och planerade hur de skulle utvecklas i säsong 3. I annat fall skulle processen fördröjts om jag skulle regissera också. Då hade vi inte varit så långt gångna med utvecklingen av säsong 3 nu. En bonus var att vi även kunde skriva in vissa planteringar i säsong 2, som de kunde filma åt oss, parallellt med att vi skrev 3an. Till exempel att Niemi har en 11-årig dotter och att Sally var greve-dotter. Vilket har betydelse för säsong 3.

Andra planteringar inför säsong 3?

Vi har en större plantering i en scen som vi skrev till ganska sent. Vi träffar Ankans mamma Tussan i säsong 2 och vi har en scen där hon och Bäckström krockar med varandra i ett trapphus. Bäckström vet inte att det är Ankans morsa, det blir lite flirtigt och där sker något som kommer tas vid i säsong 3.

Hur har det varit att producera under en pandemi?

Teamet har gjort ett enormt jobb trots att det var väldigt besvärligt att jobba under covid och allting tar längre tid. Det var sjukdomsfall både i teamet och bland skådespelare som gjorde att schemat konstant fick kastas om vilket alltid är svårt i såna här pressade produktioner. Men de lyckades få ett fantastiskt resultat vilket är en enastående prestation av teamet, skådespelarna, regissörerna och fotograferna. Jag är så tacksam över hur hårt alla har slitigt medan jag suttit i manusrummet med Dennis och ”hittat på”.

Hur känns det efter en ansträngande inspelning?

Det är egentligen en fråga för team och skådespelare. Men enligt tidigare erfarenhet kan det i stunden vara skitjobbigt, men om resultatet blir bra så är det lättare att acceptera det. Om det blir dåligt, då tycker jag det är ganska svårt att släppa att även inspelningen var jobbig. Då sitter det kvar som en jobbig upplevelse resten av livet.

Från mitt håll var utmaningen att hitta ett sätt att jobba långsiktigt med en produktion/serie i och med att jag ändå är regissör också, men avstod från att regissera för att kunna se vad som var bäst för serien som helhet.

Hur har ni utvecklat serien?

Jag tycker om att Bäckström i böckerna är så sorgfri på ett sätt och att han är en livsnjutare vilket är härligt, men vi har lagt in en berättelse som är hans själa-sår på ett sätt, vilket är hans barndomskompis Sally som mördades. Det är en sidohistoria som vi kunnat jobba med under säsong 1 och 2 och plantera in saker inför säsong 3, där det kommer få större plats. Det är en drivkraft i botten som fört in honom på den här banan. De lekte detektiver, men hon blev mördad och så blev han detektiv på ett sätt, Sallys mord är hans enda olösta fall.

Hur ser framtiden för Bäckström ut?

Vi måste skriva varje säsong som om det skulle vara den sista, det är lite dubbelt, man vill planera framåt, men för varje säsong vill man ha ett typ av avslut.

Om vi får spela in en 3:e säsong så kommer vi inte sitta och skriva på en säsong 4 samtidigt, utan då ska jag nog regissera några avsnitt men om jag hade blivit satt att skriva en säsong 4 direkt så hade jag kunnat jobba så som vi gjort denna säsong. Det handlar bara om lust att kliva in i världen igen.

Har du lärt dig något nytt?

Jag har förstått hur olika man kan tolka ett manus, i sitt huvud ser man avsnittet framför sig, man ser hur det ska gestaltas, men det är spännande både på gott och ont när man jobbar med två andra regissörer. Det är läskigt och spännande hur olika det kan tolkas och någonstans måste man gå med i den strömmen för vad deras vision är, vad de går i gång på så de får göra det dem tycker är roligt, för då blir det bäst. Så man vill inte hämma men samtidigt värna om att förstå varandra och vad som är viktigt i olika scener vad gäller karaktärer och serien som helhet. Det krävs mycket kommunikation, det går inte att bara lämna över ett manus, man måste prata ihop sig kring det och enas om en väg framåt. Det har varit lärorikt som författare, till skillnad från när man skriver åt sig själv.

Jag har träffat andra författare som bara lämnar över sina manus och sedan så bjuds de inte med senare i produktionen alls egentligen och de möter ju ett resultat som kan vara bra eller dåligt men har inte fått vara med och påverka processen på nåt sätt. Jag förstår hur olika ett manus kan tolkas, även om de längre bågarna vad gäller karaktärer och sånt kan bli tydligt så är det mycket annat som ska tolkas. Jag tycker det är synd att författarna inte kan vara med mer och användas vidare i processen, författarna är ju de första som fått se filmen, för de har sett den i sitt huvud. Och allt de skriver i ett manus, är ett val de gjort som har betydelse.

Jag satte ju serien i och med att jag regisserade de första avsnitten i säsong 1. De flesta författare är inte regissörer också och det är det kluriga, om de inte får vara med under produktion och i klippning så lär de sig inte de bitarna och utvecklas inte. I USA är det mycket vanligare att författarna är med under inspelning och även under klippningen och lär sig förstå hur produktionen fungerar och kan hjälpa till. Men det är en annan ekonomi där, det tar tid för en författare att vara med på inspelningar och klippning och sådant och det är ingenting som det nu budgeteras för. Det är i grunden en ekonomisk fråga.

Några andra nyckelpersoner för serien?

Åh det är så många, casting, mask & kostym, scenografi, ljud, tekniska teamet. Och så alla på produktionskontoret, och i postproduktionen. Alla är nyckelpersoner. I säsong 2 har jag ju närmast jobbat med klipparna, Tomas Beije och Pablo Labanino, vilka jag jobbat med förut och har väldigt kul med i klipprummet. En annan person som varit med från början är vår kompositör Eric Rosse. Vi började tidigt med musiken, det finns ett speldosetema som vi hade med oss, vi hade musiken innan vi satte i gång och filmade, vilket skapade en ton för serien. Det är kul att kunna jobba långsiktigt och få med en musikalisk känsla för säsongen som har en lite annan prägel än säsong 1.

I grunden är det samma musik, i säsong 1 hade den vissa asiatiska inslag i och med att det handlade bland annat om Thailand och tsunamin och i den här har vi satt en rysk färg på musiken i och med att vi bland annat kommer göra historiska nedslag i Ryssland. Eric har verkligen gjort ett så fint jobb.

Lyssna på soundtrack här!

Här är produktionsteamet bakom Bäckström:

Directors
ANDREAS ÖHMAN
MANUEL CONCHA

Writers
JONATHAN SJÖBERG
DENNIS MAGNUSSON

Cast:
KJELL BERGQVIST
AGNES LINDSTRÖM BOLMGREN
PEKKA STRANG
FILIP BERG
PESHANG RAD
ROLF LYDAHL
MALGRORZATA PIECZYNSKA
VICTORIA DYRSTAD
ELVIS STEGMAR
JENS HULTÉN
HELEN SJÖHOLM
ANDERS MOSSLING

Casting:
LOVISA BERGENSTRÅHLE

DOPs:
ANNIKA ASCHBERG
DAVID HELLMAN

Production Designer:
CHRISTIAN OLANDER

Art Director
SANDRA ALDELL

Costume Designer:
MARIE FLYCKT

Make Up:
JESSICA SIMONSSON

Composer:
ERIC ROSSE

Sound Designer:
JONAS MATSCH JANSSON

Editors:
TOMAS BEIJE
PABLO LABANINO

Executive Producers:
STEFAN BARON
NIVA WESTLIN DAHL
SEBASTIAN LÜCKEL
JONATHAN SJÖBERG
LEIF GW PERSSON
PETER POSSNE
NICLAS SALOMONSSON

Line producer:
MIKAEL LUNDBERG

Producers:
CECILIA FORSBERG BECKER
GEORGIE MATHEW

Premiärdatum

Bäckström är en serie i sex delar med premiärdatum:

C More 28 februari
TV4 kl 21:00 8 mars